Skansholmen, Mälaren - augusti 2023
Foto
Natur
Den här sommaren har vi besökt Sveriges högsta ö och Sveriges mest ogästvänliga ö. Sveriges högsta ö heter Mjältön och Sveriges mest ogästvänliga ö heter Skansholmen. Skansholmen är en liten skitholme som ligger i Mälaren utanför Svartsjölandet på Ekerö. Skansholmen är bebodd av troll och häxor. Men låt mig börja från början.
Jag och dottern har köpt oss varsin uppblåsbar kajak på Jula. Det är alltid extrapriser på båtar i slutet av sommaren och vi fick två kajaker för totalt 1400 kronor. Vi köpte faktiskt en kajak först och testade den för att sedan köpa ännu en dagen efter. Kajakerna ligger funktionsmässigt någonstans mellan en leksak och en båt för kortare dagsturer. De är lätta att blåsa upp och plocka ner. De är ganska tröga att paddla och slutar man paddla så stannar de rätt omgående. Men de har tre luftkammare och man sitter skönt. De är även förvånansvärt lätta att komma i och komma ur. De tar inte heller stor plats, jag får in båda kajakerna i trunken i bilen. I uppblåst skick är de 2,75 meter långa.
Från Gåseborgs klippor och Sandviks strand har jag och dottern har flera gånger spanat in de holmar och mindre öar som ligger ute i Mälaren. Vore det inte häftigt att göra ett strandhugg på någon av dessa små öar? Nu har vi faktiskt möjligheten att ta oss dit. Jag studerar Google Maps och försöker hitta en ö som inte är privat och kan anses som en allmän plats. Till slut ser jag Skansholmen som ligger hyfsat nära badet i Lövsta. Det ser ut att ligga vad jag uppfattar som en större gästhamn på ön. Det finns dessutom ett naturreservat på ön. Denna ö måste väl ändå vara tillgänglig för allmänheten?
När jag mäter på kartan kommer jag fram till att det är mellan 3-4 km att paddla fram och tillbaka från Lövsta till Skansholmen. Det är rätt långt för två personer som inte paddlar regelbundet. Vi åker i alla fall ner till Lövsta en kväll. Vi har förberett oss väl och har med oss både middag och vattentäta sjösäckar. Vi sätter upp kajakerna och beger oss i väg. Vi har ännu inte bestämt oss för om vi ska paddla hela vägen till ön. Vi resonerar och tänker att vi paddlar ut till ön, stannar där ett tag och vilar och äter middag så kan vi paddla tillbaka sedan. Det är långt att paddla och kajakerna är tröga i vattnet.
Vi börjar närma oss ön och dottern ligger kanske 100 meter före mig. Jag gastar om att hon ska sakta in så att jag hinner i kapp. När vi kommer fram till bryggorna ser vi stora skyltar på flera ställen som anvisar att detta är en PRIVAT brygga. Suck. Då var det alltså inte någon vanlig gästhamn. Det sitter en dam på bryggan och solar sig som omedelbart tar på sig sin badrock och stegar fram till oss. Damen frågar om vi är medlem i ”båtklubben”. Självklart är vi inte det. En pappa med sin dotter i varsin uppblåsbar kajak. Come on. Frågan är såklart ledande och avsikten med den är att leda in oss i en retorisk återvändsgränd.
Damen kan vidare berätta att inte bara bryggan är privat utan hela ön. Jag gjorde en liten avvikande manöver på vägen in till bryggan som hon verkar ha uppfattat som att jag försökt gå iland utan hennes tillstånd. Jag kan inte för mitt liv föreställa mig att ett naturreservat kan ligga på en privat ö. Att det inte skulle vara möjligt att besöka det utan särskilt tillstånd. Detta tillstånd fås genom en fullständig villkorslös underkastelse där man ber på sina bara ben för att komma i land. Jag gör mitt bästa för att lugna ner situationen men damen är noga med att poängtera att jag minsann inte är någon bra människa och hon vänder sig direkt till min dotter och förklarar för henne hur ”trevlig” min dotter är. Min dotter har knappt öppnat munnen under hela samtalet. Människan på bryggan är en smula rabiat, har hon kanske fått rabies, blivit biten av sin hund? Vem avvisar en pappa med en tonårsdotter? Passivt Aggressivt beteende så det förslår. Skansholmen ”ägs” av Kristinebergs Båtklubb. Nja, äger de egentligen holmen eller arrenderar de den?
Vi får till slut tillstånd att gå iland och sträcka på benen i 10 minuter. Vi paddlar till en strand som ligger helt nära och jag går iland. Dottern är dock så illa berörd att hon vill åka därifrån omedelbart. Jag känner likadant. Här vill vi väl för fan inte stanna. Vi paddlar tillbaka samma väg som vi kom och stämningen är på nollpunkten.
Jag har besökt över 500 platser i Sverige men aldrig har jag blivit så bryskt avvisad från någon plats som från Skansholmen.
Det finns inget utrymme i mitt hjärta för Skansholmen. Inte ens en kvadratmillimeter blod i min kropp innehåller inte ens ett uns av förtröstan för denna oheliga, vidriga plats.
Den här sidan har ett av de minsta fotogallerierna med endast 4 bilder. Texten är däremot en av de längsta på hela webbplatsen.
