Detta är enligt min erfarenhet ett ovanligt kalkbrott för det är inte vattenfyllt. I princip samtliga kalkbrott jag tidigare besökt har varit vattenfyllda. Brottet ligger längst in vid slutet av en grusväg som kantas av villor och sommarhus.
Det finns endast en väg in till brottet och det finns inga anvisningar via skyltar var ingången ligger. Vi följer stigarna och hittar dock ingången utan större problem. Brottet ser ut som ett vanligt brott fast i stället för vatten är det mark i botten av brottet. Varför ser inte fler kalkbrott ut så här? Min gissning är att detta brott dels ligger högt, dels har så mycket jord i botten av brottet att det vatten som bildas absorberas.
Vi hittar en öppen dörr i en av bergsväggarna men utrymmet innanför är ytterst begränsat. Jag tittar noga och det ser ut som att delar av väggen innanför har cementerats igen. Oklart vad detta utrymme använts till.
Det ligger ett järnvägsspår mellan brottet och sjön Glan. Resterna efter ett stationshus finns fortfarande kvar och det var väl här som kalkämnet lastades på tåg en gång i tiden.
Efter besöket fikar vi vid bilen. Vi har hittat en liten glänta där man kan parkera bilen. Någon har strött singel på marken och platsen är skuggig och känns fräsch.
En bil dyker upp och en pappa med dotter kliver ut. Dottern ser ut som min dotter såg ut för kanske 5–6 år sedan. De går bort en bit och hänger sedan där ett tag. Jag går fram och förklarar hur man hittar till brottet. De tackar men stannar ändå kvar. Nu dyker ytterligare en bil upp och en mamma och ett barn kliver ut. Det visar sig att de känner varandra. Till slut ger de sig av, fast åt fel håll. I rest my case.