Halleberg - juli 2016
Foto
Natur
Jag besökte Hunneberg i februari i år. Platsen lämnade mersmak och jag lovade mig själv att återvända hit till sommaren. Riktigt så blev det inte utan jag hamnade på Halleberg istället. Halleberg är precis som Hunneberg en högplatå med speciell natur och unika egenskaper. Även när det gäller Halleberg så kommer man åt platsen via det lilla samhället Vargön. Det är bara att följa skyltarna som tar en rakt genom ett villaområde.
Vägen upp på platån är brant och jag är glad att det är sommar. Jag förmodar att det skulle kunna vara besvärligt att ta sig upp här på vintern. Det finns en "stor" väg som går hela vägen från södra Halleberg nästan hela vägen upp till den norra änden. Tro nu inte att du ska kunna åka bil hela vägen fram till sevärdheterna. Det är precis som på Hunneberg. Man parkerar bilen och sedan är det till att fortsätta till fots. Jag rekomenderar alla att läsa på om Hunneberg och Halleberg innan man besöker dessa platser. Att köra runt på måfå och tro att man ska kunna se sevärdheter från bilen är ett big no no. Ett alternativ är att besöka Älgmuseet på Hunneberg och antingen köpa en bok eller försöka få fram någon sorts karta som beskriver området.
Naturligtvis lever jag inte som jag lär utan åkte till Halleberg utan att ha läst på innan. Det är tur att man gillar skog. Och att promenera. Jag parkerar alltså bilen där vägen slutar längst norrut på Halleberg. Jag har förstått att det ska finnas någon typ av utsiktsplats här. Väl inne i skogen inser jag att det finns två utsiktsplatser. Vilken ska jag gå till? Den ena ligger endast 600 meter bort och till den andra är det 1,7 km. Enkelt val. Jag tar den närmaste. Väl framme så kan jag väl känna att den inte riktigt höll måttet. På vägen tillbaka stöter jag på ett Japanskt par. Ja, jag kan inte bara höra skillnad på japanska och kinsesiska. Jag kan dessutom se skillnad på japaner och kineser. Mannen undrar om jag kan tala om hur blåbär ser ut och var dem växer någonstans. Konstigt, har de inte blåbär i Japan? Mannen påstår dessutom att han varit här förrut. Fishy, very fishy. Something smells rothen in Fish Tank Town. Jag letar upp en blåbärsbuske åt paret. Nog om det.
För att komma till den andra utsiktsplatsen så måste man gå tillbaka samma väg som man kommit. Och efter det är det 1,7 km att gå som man sedan måste gå tillbaka igen för att komma tillbaka till parkeringen. Vänta lite nu. Om man vill se båda utsiktsplatserna så måste man alltså traska nästan en halv mil! Min rekomendation är att skippa den ena utsikten och enbart gå till "Predikstolen". Det är alltså den som det är 1,7 km till.
Naturen och skogen är fantastisk. Den påminner om
Fiby Urskog och
Norra Kvill.
Världsklass alltså.
Skogen är varierande, ljus, mörk, mossa, stora stenar, klängväxter, you name it.
När jag kommer fram till Predikstolen, jag möter för övrigt ett tyskt par på vägen, så blir jag först besviken.
Vad är detta? Några klippor och en i och för sig vidunderlig utsikt över Vänern.
Predikstolen visar sig dock vid närmare betraktelse leverera någonting alldeles extra.
Predikstolen är en tunn klippa som lossnat från bergväggen och som står ensam som en kil ända från marken ända upp till
toppen av bergsidan. Därav namnet. Klockrent helt enkelt.
Man kan till och med gå ut på toppen av Predikstolen.
Det var dock något som undertecknad avhöll sig från.
Platsen är inget för höjdrädda.
För stupet framför utsikten är inget att leka med. Tänk dig 90 grader. Ett enda steg ut och du faller rakt ner gud vet hur
många meter. Jag skulle dock gissa på att det är minst 50 meter från utsikten ner till marken nedanför.
Jag kan meddela att jag kröp fram till kanten där det är som mest brant.
Väl tillbaka vid bilen bytte jag tröja.
Några campande holländare tittade på.
Hitta Hit
