Kensington Gardens, London - februari 2026
Foto
Natur
Jag har vaknat relativt tidigt och tar en promenad ner till Kensington Gardens. De övriga i sällskapet ligger lite efter och vädret är fint. Kensington Gardens ligger i direkt anslutning till Hyde Park och det är oklart var den ena parken slutar och den andra börjar. Den är i alla fall gigantisk och består mest av öppna ytor, stora träd och hundar, massor med hundar. Jag kan inte påstå att det finns så mycket att skriva om parken så jag tänkte i stället redogöra för flygresan till och från England.
Vi parkerar på Benstockens parkering. Det har vi gjort förut och det funkar bra tycker vi. Efter bussresan ner till terminal 2 är det dags att checka in. Jag är beredd på mer eller mindre strul. Dottern med sina sjutton år och blåa hår kollas extra noga. Hon har massor med smycken på sig och hon har lagt sin deodorant i handbagaget. Det blir snabbt en mindre trafikstockning av resenärer bakom oss vid ingången till säkerhetskontrollen. Vi väntar säkert 5 minuter innan dottern får passera, då har hennes väska skannats flera gånger.
Vi går såklart till VIP Loungen. Jag får betala för dottern och hennes pojkvän men går själv in gratis. De har en bra lounge i terminal 2 och det är nästan fullt. Dotterns pojkvän som är Vip Lounge Virgin tar för sig extra av maten som erbjuds. Öl tappen ger oss dock ett problem genom att skumma alldeles för mycket.
När vi kommer till passkontrollen på Heathrow sliter vi med att lägga passet rätt så att det kan skannas av maskinen. Det är intressant att se att samma värdelösa maskiner som funkade dåligt senast vi besökte UK fortfarande är kvar. Dottern tar sig helt enkelt inte igenom spärren utan måste gå den ”manuella vägen”. Jag har redan passerat och ser att hon ställer sig i kö på insidan av spärrarna. Det går ca 10 minuter eller så och jag börjar undra vart hon blev av. Hennes pojkvän har försvunnit på toa och har inte dykt upp han heller. Jag väntar ytterligare 5 minuter och nu undrar jag på riktigt om det hänt något. Plötsligt dyker båda upp, fast från helt olika håll. Dottern har försökt ringa mig men min telefon har varit på ljudlös. Passkontrollanten ville först inte släppa igenom dottern för hon var minderårig och pappa var inte med. Men han gav upp när de inte fick tag i mig.
Vi är nu på väg tillbaka till Sverige och ska checka in på Heathrow och det går hyfsat vid självincheckningen. Efter det går det inte lika bra. Man ska checka in bagaget själv och det gör man vid en vanlig incheckningsdisk. Personen som borde sitta där står nu bredvid och talar om för en hur man ska göra. Det är inte enkelt och inte heller intuitivt. För att ytterligare spä på bördan är personen som ska ”hjälpa till” inte särskilt lämpad för jobbet. Jag småkokar när vi äntligen har checkat in väskorna och kan fortsätta till säkerhetskontrollen.
Men den stora finalen kommer när vi ska gå till gaten på Heathrow. Vi har ätit en sen lunch på en asiatisk restaurang och vi har en halvtimme till godo. Jag kollar på stora tavlan för att se vårt gate nummer. Då ser jag att det står ”Flight Closing” på tavlan, what! Det meddelandet har jag inte sett förut men jag antar att det är bråttom. Vi börjar småspringa och självklart ligger vår gate längst bort. Fast det är inte gaten vi kommer till vid slutet av terminalen, det är transit tåget som ska ta oss till vår riktiga gate. Tåget är såklart inte inne och vi väntar ståendes på tårna. Tåget kommer efter tre minuter men först ska det tömmas och efter det ska det göras en security check. Vi skyndar på tåget som endast tar några minuter ut till vår terminal. Vi ligger i startställning när dörrarna öppnas och nu springer vi så fort vi kan. Först ska några ovanligt långa rulltrappor avverkas och efter det behöver vi springa genom hela terminalen, igen. Vi kommer äntligen fram till gaten och den är öppen. Vi har haft sällskap i vår språngmarsch av minst två andra svenska familjer. Nu kan vi äntligen ränna nerför den gång som går mellan gaten och planet, även den är ovanligt lång. Vi kommer fram till den sedvanliga 90 graders böjen, viker runt hörnet och håller nästan på att springa in i ryggen på den passageraren som står längst bak i kön till planet. OMG, det är fortfarande kö till planet. Och vi som sprungit som dårar. Vi slapp i alla fall att gå ”the walk of shame” genom planet till våra platser som sena passagerare.
Det värsta var dock inte språngmarschen, det värsta var att tvingas lyssna på en dryg svensk familj som pratade alldeles för högt enbart i syfte att höras av andra. Det finns en viss typ av människa som behöver hävda sig och tala om för andra hur bra de är. När jag växte upp kallade vi de för snobbar, idag kallar vi de kort och gott för töntar.
