Sångbäcksfallet, Vemdalen - januari 2022
Foto
Natur
Vi är i Vemdalen första veckan in på det nya året. Bilfärden upp blev en mardröm med snöstorm och slask på E4:an. Jag tvingades sänka hastigheten till 90 km/h och omkörningar i mörker med snövall mellan filerna gjorde att jag var rejält trött redan efter 2 timmar. Väl uppe vid Tönnebro började det ljusna och hoppet steg igen bara för att tvärdö igen när vi körde fel vid Ljusdal. GPS:en ledde oss in i skogen och vi tvingades köra tillbaka samma väg när vägen vidare gick in på en oplogad grusväg. Resan upp från Stockholm tog sammanlagt 7 timmar.
Vi hann i alla fall med några åk samma dag som vi åkte upp. Dottern hade fått helt NYA ”begagnade” slalomskidor. Det visade sig dock att jag hade köpt jättetunga avancerade tävlingsskidor som inte alls föll dottern i smaken. Ner till byn alltså och hyra ett par mer lättåkta skidor. Pjäxorna passade dock perfekt.
Min polare hade hyrt en fantastisk stuga en bra bit uppe i backen. Tyvärr låg stugan på fel sida om den genomfartsväg som går igenom Vemdalsskalet. För att komma till liften som tog en tillbaka till backen där stugan var belägen behövde man först åka ner för backen bredvid stugan. Då kom man ner till liften på andra sidan vägen. Lift upp alltså för att sedan komma till en ny lift norr om den första liften. Efter det upp en halv lift så att man kunde ta sig tillbaka över den j***a genomfartsvägen. Nu först kunde man ta liften som tog en till den backen där stugan var belägen. INTE optimalt.
Jag har i alla fall bestämt mig för att hinna med att se någon fin natur under veckan. Valet faller på Sångbäcksfallet som ligger lättillgängligt vid väg 315. Det är soligt när jag sticker iväg en morgon. Ingen vill följa med. Fine, stanna hemma då!
Det finns en stor parkering vid vägen. Det är redan en jeppe där som håller på att baxa upp en snöskoter på en kärra. Jag sätter iväg ner i skogen. Stigen är redan upptrampad så det har varit några och besökt fallet före mig. Efter 5 minuter kommer man ner till trätrapporna som leder ner till fallet. De är branta och det är snö på trappstegen så jag håller i räcket ordentligt. Jag har redan halkat en gång i vinter med matkassar i händerna och då klarade jag mig undan med blotta förskräckelsen, en hand som jag trodde skulle bli inflammerad men som läkte bara efter några dagar.
Det är ett fint fall och det finns några små öppningar genom snön där man ser vattnet i forsen. Själva fallet är fryst men man ser vattnet flöda bakom isen. En trevlig plats och jag är glad att jag åkte hit. Solen som skiner genom träden hjälper såklart till att förstärka upplevelsen. Plötsligt gör sig den bakre, nedre regionen av min kropp sig påmind. Det är dags att besöka hemlighuset. Jag får bråttom och hastar tillbaka till bilen. Jag är svettig och andfådd när jag kommer upp till parkeringen igen. När jag kommer tillbaka till stugan är alla uppe och det är dags för frukost.
