Byklevsfallet, Hunneberg - juli 2021
Foto
Natur
Vi har precis besökt några grottor i Hunneberg. Sista stoppet för dagen är Diabasbrottet som ligger uppe på den norra sidan av Hunneberg. Det är lite oklart hur vi ska hitta dit. Jag tar den vanliga vägen upp på Hunneberg, alltså den som går via ett vanligt villaområde som ligger i Vargön. På vägen upp ser jag något intressant till vänster inne i skogen. Jag passerar dock utan att stanna för siktet är inställt på diabasbrottet och inget ska få hindra mig från att komma dit. Jag stannar dock strax för att titta på kartan i mobilen. Jag har en olustig känsla och är inte säker på hur vi ska köra. Jag plockar fram en karta från en bok som vi har med oss som handlar om Hunneberg. Kartan antyder att vi är på fel väg. Vi ska tillbaka ner till vägen som går mellan Hunneberg och Halleberg. På vägen ner stannar jag vid det intressanta stället inne i skogen. Det visar sig vara Byklevsfallet och det ser fett ut! Farfar och dotter stannar kvar i bilen och jag rusar ut och fotar stället. Fallet är i princip torrlagt. Det är både bra och dåligt. Det är bra på så sätt att fallet blir mer lättillgängligt och man kan fota fallet från fler positioner. Det är dåligt av den uppenbara orsaken att fallet upplevs som mindre dramatiskt utan vattenkaskaderna. Det finns en trappa vid sidan av fallet som underlättar färden upp för berget. Längst upp finns en rund damm med stillastående vatten. Det hade inte varit möjligt att normalt sett nå de kameravinklar som jag når idag på grund av det låga vattenståndet.
När jag är klar fortsätter vi till Diabasbrottet. Det är en bit att köra och oklart var vi ska ta till höger. Hunneberg är brant runt om hela platån och antingen kör man uppe på platån eller så kör man nedanför den. Tillslut hittar jag en liten väg in i skogen som dock inte känns rätt. Jag åker sakta uppför en smal skogsväg med högt gräs i mitten av körbanan. Vi kommer fram till en skylt där det står “Privat område” och ”Lösa hundar”. Normalt sett hade detta avskräckt mig och jag hade förstått att vi hamnat fel. Men klockan är halv tre, jag är hungrig och trött och då funkar helt enkelt inte hjärnan längre som den ska. Vi tar in på ytterligare en smal, mycket brant skogsväg med ännu högre gräs i mitten av körbanan. Jag har en mycket olustig känsla. Ni som läser min blogg känner till att jag vid ett flertal gånger kört på stenar som skadat undersidan på bilen. Gräset i mitten av körbanan gör att det inte går att avgöra om det ligger stenar där eller ej. Vi segar oss uppför backen och är nästan uppe då det smäller till. Men för i h******s, f*****g, j***a, s**t! Inte igen! VAD HÅLLER JAG PÅ MED. ÄR JAG HELT DUM I HUVUDET?! Vi har kört på en sten, igen. And the Nobel Price in stupidity goes to...
Vi vänder och kör ner igen. Jag stannar bilen och tittar under bilen. Det droppar från undersidan av bilen men det ser ut som vatten. Jag backar bilen och farfar undersöker pölen som bildats av vätskan som droppat från bilen. Det visar sig vara vatten. Farfar vill öppna motorhuven för att kolla om man ser något läckage i motorn. Han blir lite häpen när han ser hur trångt det är i motorrummet. Det är en stor 2,2 liters turbodiesel som ska få plats där så man ser inte marken under motorn. Vi kollar vattennivån i kylaren men den är okay. Jag misstänker att det droppande vattnet kom från undervegetationen på skogsvägen. Kanske är det AC:n som fått sig en smäll. Time will tell. Jag har i alla fall gett upp. Vi fortsätter hemåt. Bara någon kilometer längre ner på huvudvägen ser vi vägen upp på berget. Kanske var det den vägen vi skulle åkt. Jag vet inte och vid det här laget bryr jag mig inte längre. Jag är i alla fall glad att vi stannade vid Byklevsfallet.
