Mjältön, Höga Kusten - juli 2023
Foto
Natur
Jag och dottern är återigen på besök på Ulvön vid Höga Kusten. Jag tror att det är 18:e året i rad som jag är här med undantag för ett år, men ett år var jag uppe två gånger så jag låter udda vara jämnt. I år vill min polare som har hus här uppe besöka Mjältön, Sveriges högsta ö! Men innan jag berättar hur det besöket gick till tänkte jag skriva lite om spisar. Jo, du hörde rätt, spisar. Jag hade en episod med spisar för knappt ett år sedan när jag flyttade från min gamla lägenhet. Den gamla spisen i köket slängdes ut och skulle ersättas med en ny. Det var då jag upptäckte att spisar kan kopplas in på flera sätt, med vanlig 220 volts kontakt, med en 1 fas kontakt eller en 3 fas kontakt. Jag hade varken en 1 fas eller en 3 fas kontakt i väggen. Jag tog dit en elektriker som konstaterade att det inte gick att sätta en 3 fas kontakt i väggen på grund av dåliga ledningar in till lägenheten. Sålunda fick han sätta in en 1 fas kontakt. Synd bara att den spis som jag redan köpt på Blocket var en 3 fas spis. Till slut sålde jag den spisen och gjorde en deal med den som köpte lägenheten om att lägenheten skulle lämnas över ”spis-lös”. Den nya köparen skulle nämligen renovera hela köket och sätta in en spishäll. Jag hade sålunda en viss tillförsikt när jag fick höra att min polare skulle byta ut sin spis i köket i huset på Ulvön.
Min polare har redan beställt en ny spis och han och hans fru blir långa i ansiktet när jag börjar prata om 1 och 3 fas kontakter. De är lyckligt ovetande om alla de sätt som man kan koppla in en spis på. Vi tittar gemensamt på den gamla spisen och ingen av oss kan se hur den är inkopplad. Det ser ut som att sladden från spisen går hela vägen från spisen till proppskåpet utan att passera någon kontakt. Jag tittar i proppskåpet och ser att det finns 5 sladdar där som har samma färger som en 3 fas kontakt. Det verkar lovande. Vi åker i alla fall ner till hamnen i Fjären och hämtar upp den nya spisen. Vi lyckas lasta spisen på en kärra kopplad till en fyrhjuling. Till slut står den nya spisen på en pirra i vardagsrummet. Jag frågar om min polare har en löd penna, krympslang och en varmluftspistol så att jag kan skarva ihop sladden från väggen med den nya sladden till spisen. Det finns ju ingen kontakt i väggen. Han har en ovanligt välfylld källare med alla verktyg du kan tänka dig, men ingen av de saker jag behöver finns där. Vi behöver alltså åka till Jula på fastlandet och köpa dessa saker. Det är en timme med båt fram och tillbaka och knappt en halvtimme fram och tillbaka med bil från Köpmanholmen till Örnsköldsvik. Vi gör resan som tar mer än en halv dag och väl tillbaka i köket börjar vi baxa ut den gamla spisen. Då ser vi plötsligt att det sitter en 3 fas kontakt i väggen! WTF! Hur kunde vi missa den!? Hela resan in till Örnsköldsvik gjordes alltså helt i onödan. Det är ju bara att koppla in den nya spisen genom att lägga rätt sladd på rätt stift i den medföljande 3 fas kontakten. Vi drog alltså inte fram spisen när vi skulle kolla om det fanns en kontakt. Vi tog kort med mobilen bakom spisen så gott det gick. Om man tittar på bilden så ser man faktiskt kontakten men sladden från spisen ser ut att gå åt ett helt annat håll. Den är dessutom av en annan tjocklek. Nåväl, installationen gick i alla fall bra och spisen fungerade på första försöket.
Nu till besöket på Mjältön. Från början var tanken att vi skulle övernatta på ön. Vi brukar campa på stranden varje år men då tar vi fyrhjulingen dit med den stora kärran. Nu skulle vi alltså få ner all campingutrustning, 6 personer och en hund i en liten sportbåt. Vi känner att det kan bli rätt jobbigt och i stället bestämmer vi att vi endast åker dit över dagen. Det blåser hyfsat på havet och det tar längre än väntat åka från Ulvö hamn till Mjältön. Vi ska in i en naturlig hamn som utgörs av en nästan cirkelrund vik som bara kan nås genom ett smalt sund. Vi förväntar oss att få vara ensamma i viken för visst är det väl inte många som känner till den här platsen? Det visar sig att det är rätt många som känner till platsen. Det är fullt med båtar i viken. Vilken tur att vi inte valde att campa!
Vi drar upp båten på den mycket smala strand som finns längst inne i viken. Vi snurrar runt en stund innan vi hittar stigen som leder upp till toppen av berget. Det är tydligen 2 km upp till toppen. Okay, 2 upp och 2 ner igen, det blir 4 km. Jag börjar ana oråd men säger ingenting. Vi traskar på och snart börjar det gå uppför. Stigen är markerad med blåa stenar som lagts ut direkt på klippan. Längre upp försvinner stigen helt och man behöver förlita sig helt på de blåa stenarna för att se hur man ska komma vidare. Vi går och går och vissa av oss börjar bli lite gnälliga. Hur långt kan det vara? Efter vad som känts som en evighet når vi äntligen en skylt som påvisar hur långt det är kvar. Vafalls, är det 1 km kvar! Har vi bara gått 1 km? Det kan inte stämma. Precis då kommer ett sällskap på väg tillbaka från toppen och vi frågar om det verkligen är 1 km kvar, Jodå, det är det. Det är en bit kvar. Vi fortsätter men snart ger dottern upp. Hon är inte komfortabel med situationen och vill sätta sig ner och vänta medan vi andra fortsätter till toppen. Till råga på allt har vi inte tillräckligt med vatten med oss men vi tar dock en paus och äter lite ölkorv och några kakor. Dottern sitter kvar och vi andra fortsätter. Jag går några hundra meter till innan även jag väljer att vända tillbaka. Jag vill inte riskera att trigga min Spondolys(felväxt ryggrad) och få ischias resten av semestern. Jag har bittert fått lära mig att inte överanstränga min kropp. Jag och dotter återvänder alltså till båten utan att vänta på de andra. När de andra återvänder till båten kan de meddela att det inte alls var 1 km kvar till toppen från skylten. De personerna vi mötte drog en vals. Synd, men jag känner ändå att jag tog rätt beslut. Jag bifogar i alla fall några av korten som min polares fru tog från toppen av Mjältön.
