Stribergs gruvfält - juli 2017
Urban Exploration
Gruvor
Jag har spenderat ganska mycket tid med att glo på Striberg uppifrån på hitta.se kartsida. Det förefaller som om platsen är rena gruvmeckat. Det är den tredje och sista dagen på sommarens fotoresa. Striberg är den sista anhalten på min resa. När jag kommer till Striberg kan jag konstatera att det inte ser ut som en vanlig liten håla utan mest är ett antal hus nerslängda i skogen. Det är grusvägar som gäller. Det är ganska lätt att hitta till Stribergs gruvfält. Den gamla gruvbyggnaden står vid vägen och det är omöjligt att missa den när man kör förbi. Jag parkerar och funderar om jag ska ta mig stövlarna? Det är varmt och högsommar. Jag behåller lågskorna på.
Jag börjar med att knata upp till gruvfältet. Och detta är bokstavligt talat ett gruvfält. Jag undrar hur det såg ut här innan förfallet satte in. Platsen är en stor platt betong- och asfaltsbelagd yta med en massa stolpar som sticker upp överallt. Solen står högt på himlen och det är varmt. För varmt för min smak.
Den gamla gruvbyggnaden är översållad med graffiti. Alla dörrar står på vid gavel. Hallelujah. Jag går igenom huset bit för bit. Det är rätt svårt att fota. Det kommer in mycket ljus från de stora fönstren men det mesta av insidan ligger ändå i skugga. Jag kan nämna att jag slet rätt mycket med att efterbehandla vissa av bilderna. Längst ner i byggnaden hittar jag ett fantastiskt rum fyllt med bildäck, gamla cyklar och en och annan dator. Rummet har blivit översvämmat men är nu tomt på vatten. Resultatet är starka roströda färger blandat med gult, rött och blått. Rummet ser ut som en konstnärs palett.
Jag upptäcker snart det som jag misstänker är ingången ner till gruvan. Dörren är öppen. Förnämligt. Var det någon som visste att jag skulle komma hit? Har någon varit här och öppnat alla dörrar? Jag går in i den mörka öppningen. När jag kommer in ser jag inte slutet på tunneln. Jag har fel kläder och fel skor och ficklamporna ligger i bilen. Ficklampan i mobilen är inte till någon hjälp. Och nu sätter den vanliga tankeverksamheten igång. En av de vanligaste tankarna är att det finns ett bottenlöst hål längre fram. En annan vanlig tanke är att golvet ska ge vika. Och som vanligt är jag helt ensam. Jag går en bit till in men kan fortfarande inte se slutet på tunneln. Efter att ha hållt på Urban Exploration i 6 år är jag alltså fortfarande skraj ibland. Jag bestämmer mig för att hoppa detta och åka vidare till en annan gruva.
Jag åker ner till Karls schakt. Där träffar jag en trevlig man som kan berätta att tunneln jag besökt inte leder till någon gruva. Det är en servicetunnel. Jag inser att jag vore helt jävla dum i huvudet om jag skulle åka härifrån utan att ha undersökt saken. Tillbaka alltså till Stribergs gruvfält.
Snart har jag parkerat och tagit på mig jacka och stövlar. Utrustad med ficklamporna går jag in i tunneln igen. Nu till ett återkommande fenomen. Jag har två ficklampor men ljuset från lamporna liksom äts upp av mörkret. Ljuset förmår bara tränga fram några meter. Tankarna går nu till alla de fantasyromaner jag läst. Hur den ensamma trollkarlen står där i det mörkaste av mörker och försöker orientera sig med ett litet irrbloss i toppen av sin stav. Jag kan meddela att detta mörker finns överallt. Det är inte mörkret som är mörkt. Det är snarare en fråga om en total avsaknad av ljus.
Jag uppskattar tunnelns längd till ca 150 meter. Tunneln slutar helt abrupt med en vägg. I väggen kan man se början på ett ventillationsrör. När jag nu i efterhand tittar på bilden på väggen ser jag att det sitter en lucka i den. Jag tänkte inte på att försöka öppna luckan när jag var där. Jag gissar dock att det finns ännu en början på ett ventillationsrör bakom denna lucka. Det är en tydlig skarv mellan slutväggen och väggen i tunneln. Fortsätter tunneln på andra sidan väggen? Jag vänder tillbaka till tunnelns öppning.
Plötsligt ser jag den. Spindeln som bet Peter Parker så att han förvandlades till Spindelmannen. Vilket grannt djur! Spindeln skimrar i alla möjliga färger. Jag har aldrig sett något liknande tidigare. Men så har jag inte heller varit på en plats av detta slag förrut.
