Morfars ort, Horndal - mars 2024
Urban Exploration
Gruvor
Jag har snokat rätt på en westerngruva i trakten norr om Horndal. Det jag brukar kalla för westerngruva är en gruva som går vågrätt rakt in i berget. Dessa gruvor är tacksamma att besöka för de är lätta att komma in i och risken för att man ska råka illa ut är liten. Samtidigt får man en genuin gruvkänsla vid besöket.
Morfars ort ligger inne i skogen och allt eftersom jag närmar mig gruvan blir vägen allt mindre och snön allt djupare. Den sista biten utgörs av en smal grusväg och den är både snö och istäckt. Jag har bävat lite för att vägen kunde vara helt oplogad men så illa är det inte. Det är dock nästan tillräckligt illa. Det är is spår på vägen med 5–10 centimeter halvmosig is som underlag. Samtidigt är det nästan bara uppför eller nerför. Jag bedömer risken att fastna eller rent av köra av vägen som rimlig. Jag beslutar mig ändå för att göra ett försök. Det är till att hålla god fart för att överhuvudtaget komma uppför backarna samtidigt som jag måste hålla koll på att bilen fortfarande går att styra på den hala vägen. Jag kör framhjulsdrivet med dubbfria vinterdäck. Normalt sätt så ska man köra som om man hade ett rått ägg under gaspedalen på halt underlag. I det här fallet måste jag dock göra tvärtom. Massor med gas, styra, styra, styra och titta framåt och planera för varje kommande uppförsbacke. Med hjärtat i halsgropen kan jag till slut stanna vid skylten som påvisar Morfars ort. Jag undrar i mitt stilla sinne om nervägen kommer bli lika tuff?
Det är gott om snö och jag tar på mig mina fodrade stövlar och beger mig in i skogen. På sina ställen är det över 30 cm djup snö och jag bryter igenom skaren för att efter det behöva stanna och tömma en stövel eller två på snö. Jag vill inte låta gnällig men finns det något värre än skare? I ena stunden glider man fram som en alv ovanpå snön för att i nästa sekund bryta igenom och plötsligt ha snö upp till ovanför knäet.
Jag vet inte var gruvan ligger men chansar på att gå till höger där stigen delas i två olika riktningar. Jag ser en liten damm nere bland träden och går åt det hållet. På andra sidan dammen kan jag se att marken sluttar kraftigt uppåt och tänker att där skulle det kunna ligga en gruva. Man behöver gå över spångar av trä för att komma runt dammen och detta tolkar jag som att jag är på väg åt rätt håll. Det är snö och is uppe på spångarna och framfarten omvandlas till något av en balansakt.
Det finns en grillplats med ett vindskydd vid kanten av dammen och jag kan tänka mig att detta torde vara ett populärt tillhåll för traktens scouter. Jag fortsätter uppför en stig bort från grillplatsen och hör om min häpnad när jag kommer rätt på gruvan. Öppningen ligger i en större urgröpning i berget. Fram med stativ och halogenlampa och så in i den mörka öppningen. Morfars ort är en mycket fin gruva. Just när jag var där rann det vatten på marken i gruvgången och på vissa ställen fick jag balansera på stenar och brädor utlagda på måfå i gången. Mina stövlar är rätt gamla och inte helt vattentäta. Jag har googlat lite om gruvan och hört att gången sträcker sig 80 meter i berget. Det kan nog stämma. När jag börjar närma mig slutet på gruvgången hör jag ljudet av vad som för mig låter som en mindre fors. Det som låter så starkt visar sig vara en liten rännil som kommer ur den stenhög som blockerar slutet på tunneln. Otroligt att ett ljud kan förstärkas så kraftigt. Jag vänder tillbaka och filmar en snutt på vägen. Det visar sig vara lite halvsvårt att hålla i stativ, lampa och mobiltelefon samtidigt som jag tar stöd med handen mot väggen.
Vägen tillbaka på den isiga grusvägen blir lika svår som vägen upp. Jag tvingas köra på tvåan och behöver hela tiden parera för att bilen inte ska gå spikrakt i kurvorna.
I samband med besöket fick jag lära mig att en gruvgång som går rakt in i berget vågrätt, heter ort. Om gruvgången går rakt ner i berget heter det stoll.
