Storgruvan Pershyttan - juli 2017
Urban Exploration
Gruvor
Jag letar efter Storgruvan. Det är den fjärde och sista gruvan i Pershyttan som finns med på min lista. De tidigare gruvorna har inte riktigt levererat. Det är alltså dags att hitta något bra att fota som kan rädda dagen. Jag vet ungefär var den sista gruvan ligger. Jag snurrar runt lite och upptäcker något gruvliknande inne i en kohage. Jag kör runt hela hagen och kommer till en korsning uppe på en kulle. Detta är alltså Pershyttan. Det är skog, grusvägar och pyttenyttehus med pensionärer i. Jag ser en skogsväg och kör in på den. En skogsväg är mindre än en grusväg och man bör vara vaksam när man kör in på en. Jag minns en gång i Mossgruvan där jag var när att köra fast i lera. En annan gång var jag långt inne i skogen och kom fram till en återvändsgränd. Det var vinter, snö på marken och jag hade sommardäck. På något sätt lyckades jag vända och ta mig därifrån. Jag beslutar mig för att backa in på skogsvägen. Visst, det är lite krångligare att backa men märker man att det börjar strula till sig så behöver man inte vända bilen. Jag har ingen aning om detta är rätt väg till Storgruvan. Jag backar en halv kilometer och går ur bilen för att reka. Jag tycker mig se ett hus skymta genom träden längre fram. Nåväl. Jag backar lite till. Men se där! Kan detta vara Storgruvan?
Jag ser ett vattenfyllt dagbrott och ett gammalt vitt putsat hus. Snart upptäcker jag även några stora dagbrott alldeles i närheten. Dagbrotten är inte vattenfyllda! De är branta och det är fullt möjligt att ta sig ända fram till kanten. Jag ser att det ligger bråte längst ner i dagbrotten. Här har det slängts skräp genom tiderna. Jag bryter av en liten kvist som stör bilden. Då lyfter plötsligt en uggla som suttit längre ner i dagbrottet. Jag hinner tyvärr inte fota ugglan. Jag har dock fel kamera framme och fel glugg så det spelar egentligen ingen roll.
Jag knatar vidare i skogen och kommer snart till ett stängsel. Nu ser jag ett stort rött trähus som ser gruvliknande ut. Snart hittar jag ännu ett dagbrott. Även här går det att ta sig ända fram till kanten. En hel orkester av varningsklockor ringer när jag närmar mig kanten. Kanten till det förra dagbrottet var en klipphäll. Nu är det skogsmark och mossa. Jag ser inte hur marken under mossan ser ut. Det kan finnas dolda sprickor och hål under mossan och löven. För att inte tala om risken för ras.
Jag är på väg tillbaka när jag av en slump hittar ett hål i stängslet. Innanför stängslet ligger ett välordnat, mer traditionellt gruvområde. Gruvstollen är av det läskiga slaget som sluttar neråt på sniskan, som till exempel Åkergruvan eller Vintjärn. Dagen är räddad. Storguvan har levererat.
