Det är söndagkväll. Vi har varit på landet och skottat snö och byggt en snökoja. Min vana trogen förvandlades leken nästan omgående till ett byggnadsprojekt. Idag är jag trött i kropp och skalle. Men dottern ska på karateträning. Det är bara att sätta sig i bilen och åka iväg. På söndagarna tränar dottern i Åkeshovshallen. I veckorna är träningen förlagd till Abrahamsbergsskolan. Det är lätt att parkera vid Åkeshovshallen. Det är betydligt svårare att hitta en p-plats i Abrahamsberg. Man hinner inte heller hem innan träningen och måste äta middag i Aba. Skönare alltså en söndagkväll. Jag lämnar dottern på träningen och sticker tillbaka till bilen och hämtar upp stativet. Åkeshovs slott ligger på andra sidan vägen. Det är inte långt att gå.
Snart är jag framme vid slottsparken. Jag plockar fram stativet och monterar kameran. Först nu upptäcker jag att slottet är under renovering. Hela slottsbyggnaden är inslagen i plast. Jaha, tanken var god i alla fall. Eller va fan, jag fotar ändå. Om någon undrar varför kan jag hänvisa till Christo.
Det är mörkt och kallt. Och halt! En dam med en barnvagn stannar upp alldeles brevid mig. Jag vet inte varför hon väljer att stanna precis där. Hon kommer efter det att stanna kvar vid slottet under hela min halvtimmes-session. Hon sitter där i mörkret och kylan framför slottet. Vill hon inte gå hem? Väntar det bråk hemma? Inte vet jag. Jag tar ett varv runt slottet. Det är en decimeter snö på marken. Jag har lågskor. Ingen bra kombo. Jag är ändå nöjd över att få ett tillfälle att fota. I vanliga fall hade jag tittat på när dottern tränat. Fast det är också kul. Jag tillhör den intresserade skaran föräldrar. Många sitter där och stirrar ner i sina mobilen. Min mobil kan jag titta på när som helst. Men en karateträning där dottern deltar, den är förpassad till en begränsad tidsrymd. Bäst att ta tillvara på den stunden och använda den rätt.