Fettjeåfallet, Klövsjö - februari 2025
Foto
Natur
Det är sportlov och vi ska åka till Björnrike. Jag startar tidigt som vanligt, vi kommer i väg klockan 06:00 en söndagsmorgon. Resan går som smort och snart är vi i Bollnäs för att äta McDonalds frukost! Jag parkerar jag på fel sida om McDonalds och tvingas gå runt hela byggnaden bara för att upptäcka att det är stängt. De öppnar om 5 minuter, fine, vi väntar. Jag är dock grymt i behov av ett toalettbesök. De öppnar 5 minuter efter utsatt tid och jag går in och upptäcker att just den här restaurangen inte serverar frukost. Vi blir såklart besvikna, speciellt dottern som sett fram emot detta. Vi fortsätter till Järvsö där vi handlar frukost på ICA. Dottern skapar en ny frukostkreation som består av små tortillabröd med Pesto och skinka.
Vi kommer fram till Björnrike strax före ett och solen skiner. Stugan får vi inte förrän klockan fem så vi byter om till skidkläder vid bilen. Det tar säkert en halvtimme innan alla skidkläder och skidutrustning är framme och bilen har packats om så att det som ligger inne i bilen inte syns alltför väl utifrån. Liftkorten är redan laddade på webben och nu är det bara till att åka. Vi åker fem åk och delar efter det på en pizza på en Afterski restaurang i backen. Vi underhålls av en riktigt duktig trubadur som tar beställningar från publiken. Dottern vill höra något av Kent och jag tvingas ställa mig upp och önska det direkt från trubaduren.
Veckan fortlöper som en vanlig vecka i fjällen brukar göra. Fast i år är det fler besökare i backen än vanligt och vi koncentrerar åkningen till runt lunchtid då det är färre människor som åker.
Jag brukar vilja åka och titta på någon lokal sevärdhet och i år ska jag besöka Fettjeåfallet i Klövsjö. Som vanligt är det ingen annan som vill följa med trots att vi är två familjer som delar på en stuga tillsammans. Dottern följer i alla fall med till Klövsjö, hon ska åka med en kompis från plugget som är uppe samtidigt som oss.
Jag lämnar av dottern i Klövsjö skidanläggning och åker halvmilen upp till Fettjeåfallet. Jag är inte alls säker på att det kommer att gå att komma fram till fallet, det ligger två km rakt in i skogen och det är oklart hur stigen dit ser ut rent snömässigt. När jag kommer fram står det redan några bilar på parkeringen och stigen till fallet är nertrampad till en hyfsat slät, lite halv isig stig ca 40 cm bred. Jag möter flera personer i spåret och tycker väl att jag haft lite tur. Men ca 500 meter från fallet blir stigen brant och det blir svårt att komma vidare. Det är halt, smalt, inget att ta tag i och man får sticka ner händerna i snön bredvid stigen för att på så sätt dra sig uppåt och neråt! Stigen är kuperad och det är nästan värre att komma nerför den branta, hala stigen. Jag överväger att vända men vet att det inte är så långt kvar så jag biter ihop och fortsätter.
Jag kommer i alla fall fram till den rastplats som ligger ca 100 meter från fallet. Jag är så trött och irriterad på den usla stigen att jag helt glömmer bort att fota rastplatsen. Jag dricker mitt medhavda kaffe och äter en Twix för att ladda om krafterna. Efter det går jag den sista biten fram till foten av fallet och tar några bilder av det på nära håll. Sedan är det samma härliga väg tillbaka. Vägen tillbaka går faktiskt ännu sämre för vid ett tillfälle försöker jag åka på fötterna nerför den hala stigen och är nära att dratta ner i den å som går vid sidan av stigen. Det är mäkta skönt att komma tillbaka till bilen efter nästan 4 km på en hal skogsstig.
Jag återvänder till Klövsjö och letar rätt på dottern. Hon sitter ihopsjunken på en bänk i solen och ser lite nedstämd ut. Det visar sig att även hon haft ett äventyr, fast av det sämre slaget. Hon fick näsblod i backen som gjorde att hon trillade och slog i huvudet och dessutom lyckades hon ha sönder sina glasögon. Det ena glaset i glasögonen trillade ur och hon lyckades inte hitta det i snön uppe i backen. Jag tröstar så gått det går och vi går och äter för att styrka oss en smula. Vi hittar ett ostört hörn i restaurangen och jag äter fläsknoisette och dottern äter gulasch.
Efter det åker vi endast två åk i skidsystemet. Förhållandena i backarna är de värsta jag någonsin stött på. Hela massivet ligger i skugga och tövädret under sportlovsveckan har förvandlat backarna till is med ett tunt lager kristallsnö ovanpå. Detta till skillnad från Björnrike vars backar väter mot solen större delen av dagen. Det är inte alls lika mycket is i backarna där. Det hela slutar med att jag och dotter tvingas åka nerför just den backen där hon tidigare trillade så illa. Backen är smal, det är is och lösa snöpucklar överallt och fullt med folk som förtvivlat försöker ta sig ner. Jag blir på riktigt rädd trots mina 45 år som skidåkare. Det blir endast två åk totalt den dagen för mig.
På vägen hem till Stockholm efter fullgjord skidvecka får vi stanna för ett gäng renar som står mitt på vägen och spärrar vägen. Jättekul att få se renar i det vilda på det här sättet.
