Jag är tillbaka vid Uskavi Kalkbrott utanför Lindesberg. Jag var här för tre år sedan tillsammans med min dotter som plötsligt tröttande på Urbex och satte sig på en sten för att vägra ta ett enda steg till. Tanken var då att fortsätta till Leja Koppargruva som ligger alldeles i närheten. Idag är det alltså dags för att se koppargruvan och göra det som jag borde gjort för tre år sedan.
Vägen upp till gruvan är mycket dålig och dessutom en privat väg. Den ligger väldigt avsides och jag kör sakta på ettans växel uppför den branta vägen. Då möter jag två kvinnor med varsin hund. What are the chanses? Suck. Men de bryr sig inte om mig utan passerar bilen utan några kommentarer. Någon minut passerar och nu kommer plötsligt en moppe mot mig på den smala vägen. Men herregud! Vad är det som händer? Jag tvingas stanna och släppa förbi moppen. Inte heller ynglingen på moppen bryr sig om mig.
Snart kommer jag in på en stor gårdsplan framför ett hus och fortsätter glatt men stannar tvärt när vägen plötsligt blir mycket sämre. Ska jag ställa bilen och fortsätta till fots? Var ska jag i så fall ställa bilen? Det finns ingen plats att ställa bilen längs vägen jag precis kört så det blir till att tillbaka till kalkbrottets parkering. I så fall blir det ca 3–4 km att gå totalt fram och tillbaka till gruvan. Det här är det sista stoppet på en 2 dagars fotoresa och jag har gått minst en mil på dessa två dagar. Jag är trött. Jag skiter helt enkelt i koppargruvan. Igen. Då ser jag något skymta uppe i skogen. Helt otroligt. Det verkar ligga en övergiven byggnad alldeles i närheten.
Det ligger en övergiven företagslokal bara ett stenkast ifrån kalkbrottets parkering. Hur kunde jag missa det när jag var här för tre år sedan? Vid det tillfället var det dock högsommar och fullt med bilar och folk på området. Idag är parkeringen helt tom.
Jag besöker huset och känner mig rätt nöjd trots att jag har behövt skippa besöket till gruvan. Kanske kan jag försöka med gruvan en tredje gång och närma mig ifrån andra hållet nästa gång?