Racton ruin Chichester - april 2018
Urban Exploration
Övrigt
Jag såg denna ruin på avstånd när jag besökte Kingley Vale julen 2013. Jag tyckte att den såg spännande ut men det har dröjt fem år innan jag nu får besöka platsen. Jag har hunnit ta reda på mer om ruinen och vet att byggnaden uppfördes redan i slutet av 1700-talet. Det sägs att det spökar i den gamla ruinen. Jag, dottern och min styvfar ger oss iväg en solig förmiddag. Det har regnat en hel del den senaste veckan men idag är vädret fint. Vi tar vägen genom Waterlooville och Leigh Park. Det är bara en dryg mil att åka. Snart ser vi tornet sticka upp ur en skogsdunge. Det ser riktigt fint ut. Vi stannar bilen och jag tar ett kort på avstånd. Jag har sett på Google Maps att det går en väg helt nära tornet. Jag gissar att det bara är att hitta den vägen, parkera och sedan göra jobbet?
Det visar sig vara lite krångligare än så. Vi kör in på en väg som vi tror leder till tornet. Fel väg. Vi hittar en annan väg men den visar sig vara privat. Man kör helt enkelt inte in på privata vägar i England. Vi återvänder till den första vägen och parkerar så nära tornet vi kan komma. Jag har lånat ett par stövlar av min styvfar som jag sätter på mig. Min styvfar och dottern stannar kvar i bilen. Jag sätter iväg nerför vägen och går in en skogsdunge. Denna dunge visar sig vara så snårig att jag måste gå tillbaka ut på vägen. Det finns bara en lösning. Jag får ta vägen över åkern. Jag håller mig i kanten av den uppodlade marken. Jag går högt uppe på en sluttning och kan se en radda med hus längre ner. Jag inser att jag nog syns ganska bra här uppe. Jag behöver korsa en åker till och sedan når jag vägen som går förbi tornet. Vägen visar sig vara en enkel gångstig. Så mycket för den planen. Det är många fotspår på vägen så jag gissar att detta är någon form av promenadstråk. Eller är det privat mark? Ruinen ligger inne i en skogsdunge. När jag går in i tornet inser jag att den är ganska liten inuti. Mindre än jag trodde att den skulle vara. Jag tar några kort och känner mig lite stressad. Då hör jag helikoptern. Paranoid som jag är får jag för mig att helikoptern är där för att spana efter mig. Jag har läst på webben om ett gäng som fick påhälsning av polisen när dem var här! Jag kurar ihop i skogsdungen som den idiot jag är. Helikoptern drar iväg söderut ner mot kusten. Det var såklart bara en slump att den skulle passera över platsen just när jag var här. Nu är jag varm och svettig och vill bara komma tillbaka till bilen så fort som möjligt. Jag tar vägen tvärs över åkrarna. Snart är jag nere på vägen igen och närmar mig bilen. Då ser jag en stor traktor närma sig. Vi har alltså parkerat på en liten skit-väg mitt i ingenstans. Hur trafikerad kan den här vägen vara? Jag gissar att det är bonden som är ute för att kolla vad det är för en stolle som traskar runt på hans åkrar. Nejdå, han kör förbi. Hur paranoid kan man bli? Eller är jag bara dumärlig? Solen gassar och det blåser nästan ingenting. Jag svettas ymnigt. Det har tagit en halvtimme att ta sig upp till tornet, fota och sedan återvända ner till bilen igen. Snart är vi på väg igen tillbaka samma väg som vi kom ifrån.
