Gåseborg, Viksjö - augusti 2022
Foto
Fort
Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till eller åka någonstans en vardagskväll i slutet av sommaren. Jag drar i väg i bilen utan vare sig mål eller mening. Jag hamnar till slut i Sandvik i Viksjö och jag tänker lite löst att jag ska gå Sandviksspåret. Jag ställer bilen på parkeringen i Hummelmora men bestämmer mig i sista stund för att i stället gå ner till vattnet. Jag sätter av men går ändå inte ner till vattnet utan hamnar vid Sandviksbadet. Några själar njuter av sensommaren och jag upptäcker att det finns några gigantiska ekar på platsen som jag aldrig riktigt lagt märke till tidigare. Plötsligt slår det mig att Gåseborg ligger alldeles i närheten och det stället har jag tänkt åka till länge.
Från Sandviksbadet följer man en stig genom skogen som sedan mynnar ut i en gräsbevuxen backe med några sporadiskt utplacerade jätteekar. Det finns flera rastplatser och grillar på området. Jag sätter av mot vattnet för solen skiner och en magkänsla får mig helt enkelt att gå åt det hållet. Detta visar sig vara ett bra beslut för det går en stig nedanför Gåseborgs klippor. Vilken magisk plats! Stigen slingrar sig fram mellan stenar och snår och ovanför huvudet hänger klippmassiven ut som jättelika stenbumlingar. På vissa ställen ser det ut som att stigen upphör men så hittar man plötsligt en väg framåt bakom en stor sten. Det går att gå runt hela Gåseborgs berget och till slut kommer man tillbaka till gräsplanen med ekar och grillplatser, fast från andra hållet.
Men jag har ännu inte tittat på fornborgen. Som fornborg betraktat rankar jag Gåseborg som den finaste jag sett. Inte för att den är störst eller har massiva "väggar" med mycket sten i. Nej, Gåseborg är den vackraste fornborgen jag sett och vilket läge! Utsikten är formidabel. Jag går ända upp till den absoluta toppen av berget. Jag lyckas ta en bild av ett par och de hamnar precis bredvid solen i bilden. Det är inte ofta man lyckas med en ögonblicksbild av detta slag.
Det sitter ett gäng och grillar korv inne i fornborgen och vi säger hej och jag gör det jag ska. Plötsligt hör jag en av männen i sällskapet som frågar om jag vill ha en korv? Jag vänder mig förvånat om och tackar men avböjer så artigt som jag nu kan när jag ändå är trött och hungrig men ändå inte vill äta med främlingar. Jag har sagt det förut men det finns trevliga människor i Järfälla. En sorts grundläggande respekt för andra människor som verkar ha gått förlorad på andra ställen i Stockholm.
