Byviksfortet, 8:e batteriet, Vaxholmslinjen
Foto
Fort
Det är sportlov. Jag och dottern kommer inte att åka skidor i år. I vanliga fall åker vi upp en vecka eller en långhelg men det är knapert i kassan efter flytten till ett bättre område i en Stockholmsförort. Vi har dock åkt skidor en dag i år, men den resan fick ett snöpligt slut.
Årets enda skidåkning var alltså bokad till en lördag i Romme. Min kompis med familj sov hos oss i stugan kvällen innan och vi tog en gemensam bil upp tillsammans, 2 vuxna och 3 ungdomar. Just den här lördagen var det sol och det var mycket folk i Romme. Jag och dotter har skidor och vi laddade liftkorten hemma vid datorn. Min kompis ville hyra skidor till sina söner och det tog en evighet innan vi kom ut i backen. Vi hann åka endast 4 åk innan det var dags för lunch. Vi åt lunch på stora restaurangen och det var fantastisk service med mycket personal, bra priser och god mat. När vi ätit får min kompis ett telefonsamtal från sin fru som är kvar i stugan med hunden. En tragedi har inträffat i familjen och de måste åka hem omedelbart. Årets enda skiddag resulterade alltså endast i 4 åk. När jag dessutom för en gångs skull slapp köra också!
Vi tar det lugnt på morgonen och anländer till Vaxholm strax för lunch. Vi tar en tur i stan och kikar i några skyltfönster. Vi har med oss macka och varm choklad som vi intar på en bänk ute på piren. Solen skiner och det blåser nästan inte alls.
Vi tar färjan över till Rindö. Incheckningen till Rindö Hamn Bed and Breakfast öppnar 14:00 så vi hinner med att ställe innan vi ska checka in.
Vi närmar oss Byviksfortet och vi passerar två människor med hundar. Den första människan stannar och håller i sin hund. Människa nummer 2 märker inget alls. Jag krypkör en ynka meter ifrån personen när jag passerar och hen vrider knappt på huvudet. Strax efter mötet ska vi ta höger uppför en brant isbelagd väg. Jag ser att det nog inte kommer att gå och det gör det inte heller. Jag tvingas backa och slira tillbaka nerför samma väg som jag kom och precis då passerar hundägarna bakom mig. Strålande tider.
Det finns ingen plats att ställa sig på men till slut ställer vi oss i en båthamn längst ut vid vattnet. Vi närmar oss fortet från fel håll och tvingas använda en halvt nerrasad trätrappa. När vi kommer upp på fortet behöver vi gå runt hela fortet innan vi kommer till ingången. Dottern är dock på strålande humör och solen skiner så allt är alles gut.
Det finns flera jättelika istappar på bergssidorna i fortet och vi förvandlar hela platsen till en is fest. Vi tar samma väg tillbaka som vi kom. Det är betydligt värre att gå nedför den trasiga trätrappan men vi tar det lugnt och det går bra.
