Rönnvikens tegelbruk - februari 2018
Urban Exploration
Industrier
Jag har haft höga förväntningar på Rönnvikens tegelbruk. Jag har med rätt stor sannolikhet lyckats lokalisera platsen på hitta.se. Man kan se det rostiga taket på satellitkartan. Och ett gruvhål är utmärkt på kartan alldeles i närheten. Det är väldigt tillfredsställande att hitta platser av det här slaget. En no-brainer helt enkelt.
Det är lördag och jag åker ifrån fritidshuset redan klockan åtta på morgonen. Jag åker norrut mot Heby. Grusvägen är perfekt preppad med snö. Det går att köra fort. Väldigt fort. Vilken skillnad om man jämför med när jag och dottern åkte till Sälen förra året. Förberedelserna inför besöket är som vanligt rigorösa. Det finns dock inget som kan förbereda mig på vad som komma skall. Jag lokaliserar till slut rätt grusväg bland att virrvarr av vägar. Jag tvekar om jag ska köra in på vägen. Det är mer en skogsväg än en grusväg. I mitten av vägen finns en hög snökant och på båda sidor har en traktor lämnat djupa hjulspår. Högt i mitten och lågt på sidorna. Jag har dubbfria vinterdäck som dessutom sjunger på sista versen. Jag upptäcker att min bil förvandlas till en plogbil när framspoilern tar i snön i mitten av vägen. Här går det inte att stanna eller att vända om. Full fart framåt! Men var tar vägen slut? Och kommer jag att kunna vända där? Plötsligt ser jag vägen som leder ner till bruket. Där kan jag inte köra in, det är två decimeter snö på den vägen. En ny väg tar av till höger och jag kör in på den. Puh! Nu till nästa problem. Var ska jag ställa bilen? Jag börjar trixa och kör rätt snart fast i snön. Fram med spaden och börja gräva. Tillslut kommer jag upp på vägen igen. Men var i helvete ska jag ställa bilen? Mitt på vägen? Ja, tamejfan, där får den stå. Med guds hjälp och lite vilja kan nog en annan bil komma förbi.
Jag pulsar fram några hundra meter i den djupa snön. Bruket ligger där precis som väntat. Dörren är låst. Jag tar det sedvanliga varvet runt huset för att hitta en annan ingång. Någon har slitit ner några halvruttna väggplankor precis runt hörnet. Sesam, öppna dig! Insidan är ett praktexempel på vad en Urban Explorer vill hitta. Här har mycket lämnats kvar, skottkärror, räls, en liten vagn och till och med en gammal våg. Fram med stativet. Här ska det fotas utan stress. Lugn och fin nu och tänk på skärpa, kontrast och exponering. Jag är inne i huset i ca 40 minuter.
När jag kommer ut igen går jag ner till gruvhålet. Fast jag föredrar nog att kalla det för ett dagbrott. Jag gissar att det är här man tagit upp den lera som sedan använts till tegelstenar. Det ligger ett raserat hus precis vid dagbrottets kant. Det är en dålig idé att fota dagbrott på vintern. I det här fallet är brottet täckt av både is och snö. Det blir inte så mycket kvar att fota.
Jag pulsar tillbaka till bilen. Det ska bli skönt att komma härifrån. Jag tar samma väg tillbaka. Jag har ju redan plogat vägen! Det vankas frukost uppe vid väg 56. Den smakar ljuvligt.
