Jag hann besöka Vattenfestivalen i Stockholm några gånger under 90-talet. Från den första festivalen som knappt spillde ut över Norrmalmstorg till den sista som vid det laget hade svällt upp till ett spektakel utan dess like. Jag tror att festivalen till sist imploderade inifrån, det fanns inget skelett tillräckligt stort för att hålla upp luftslottets enorma väggar.
Jag minns den första festivalen som den bästa. Liten och intim. Stockholmare gick runt på Norrmalmstorg och blinkade och kippade efter andan. Folk var så förvånade över sammankomsten att de till och med glömde bort att vara dryga. Det var just stämningen jag minns från den första festivalen. Den goda stämning som då rådde har aldrig igen kunnat efterliknas.
Efter det växte festivalen lite gran för varje år som gick. Kungs trädgården togs i anspråk och stånden förökade sig över Norrbron och en bit in i Gamla Stan. Ett år åkte vi in till festivalen ifrån Skärgården i vår lilla fyra meters plastbåt. Vi tänkte att det skulle bli häftigt men när vi kom in till Strömmen upptäckte vi att festivalen var gjord för att ses ifrån land. Det fanns ingen plats för vår lilla båt och inte heller knappt någonstans att lägga till. Det var bara snällt att vända om och åka hem igen, ca 1 ½ timme i vardera riktningen.
Jag försökte flera gånger fotografera avslutningskvällens fyrverkerier utan någon större framgång. Det var alldeles för mycket folk så det var svårt att hitta en ostörd plats där man kunde ställa upp stativet. Vid något tillfälle var jag så långt bort som Tranebergsbron för att fota spektaklet. Med svartvit film. Herre Gud vilken stolle man är.