Gamla lasarettet Norberg – december 2018
Urban Exploration
Sanatorium
Det ligger ett gammalt lasarett i Norberg. Min systerson har pratat om det flera gånger men jag har inte riktigt förstått potentialen. Nu har jag sett några bilder på nätet av sjukhuset och det ser lovande ut. Båda mina systersöner kan dock berätta att stället bevakas som vore den en gammal guldgruva. Den andra systersonen hävdar att det finns en kamera på platsen som filmar inkräktare. Familjen som äger marken hjälps åt att bevaka stället och det finns även grannar till sjukhuset som ringer till någon i familjen så fort någon av dem ser någon misstänkt på platsen.
Jag och den ena systersonen ger oss iväg en lördag eftermiddag. Det är mörkt, fuktigt i luften och temperaturen ligger på 6 minusgrader. Lasarettet ligger så nära att vi kan promenera dit från mitt systers hus. På vägen pratar vi lite om hur vi ska gå till väga med fotandet när vi kommer fram. Jag har en idé om att vi kan närma oss huset från skogen från den motsatta sidan från vägen sätt. När vi kommer fram upptäcker vi att skogen är tät och att det är mörkt därinne. Vi skulle behöva lysa oss fram genom skogen och då skulle vi riskera att bli upptäckta rätt omgående. Vi ställer oss alltså helt sonika på vägen och fotar därifrån. Vägen är en allmän plats och de kan inte köra bort oss därifrån.
Jag ställer upp stativ och kamera och börjar fota. Det är mörkt och ljuset från gatlamporna är ovanligt gult. Jag trixar med vitbalansen men det blir värre när jag ställer om till tungstenljus i kameran. Jag hoppas verkligen att jag kan ställa om vitbalansen i Lightroom. Jag har den lilla kameran och ångrar att jag inte tog den stora kameran istället. Det är så mörkt att kameran har svårt att hitta rätt fokus. Vi har hållit på ett tag, säker över 20 minuter, när jag börjar gå in i skogen med två lampor. Min systerson assisterar med kameran som är inställd på 20 sekunders exponering. Jag känner på mig att vi kommer att få besök snart. Och mycket riktigt! Två personer närmar sig ute på vägen dragandes en kundvagn full med ved. Jag märker direkt att detta inte är folk som är vana vid att prata med främmande människor. De slår dövörat till och upprepar som ett mantra att detta är privat mark. De hinner i alla fall förklara att de bilder vi tar drar dit ännu fler folk som vill fota platsen. Sedan vänder de på klacken och går därifrån. Vi var ändå klara med fotandet. Vi promenerar hem i mörkret och kylan. Mina fingrar är kalla och jag ångrar ännu en gång att jag inte tog den stora kameran. Den går att använda med handskarna på.
