Longleat Manor Safari Park - april 2018
Foto
Herrgårdar
I dag ska vi åka till Longleat Safari Park. Det ligger någonstans mellan Salisbury och Bath. Familjen, alltså min dotter, mor, styvfar och jag är uppe tidigt. Det tar en och en halv timme att åka till Longleat från Portsmouth. Trots att vi är uppe tidigt kommer vi inte iväg fören kvart över nio. Vi passerar genom Salisbury och jag tänker givetvis på giftskandalen tidigare i år. Innan vi körde in i Salisbury passerade vi en karavan med militärfordon. Man har väl skruvat ner på säkerheten vid det här laget. Naturen söder om Longleat är mycket fin. Den består av de där typiska böljande gröna kullarna. Synd bara att det regnar! Snart är vi framme vid Longleat. Vi börjar med att köra fel och kommer till Longleat Forrest. Ut igen och nu kom vi rätt. Longleat Safari Park är uppbyggt runt och omkring Longleat Manor. Det stora temat är djur. Förutom safariparken finns det en ganska stor del med djur i bur. Allt från lemurer, spindlar och ormar till pingviner och apor. Dottern passar på att få en orm kring halsen!
Det finns en jättelik labyrint. Enligt ett plakat utanför kan det ta upp till 45 minuter att hitta ut igen. Jag och dottern går in i labyrinten och snart är vi vilse. Det har regnat hur länge som helst i England och detta märks för det är stora pölar i gångarna. Det är en del folk inne i labyrinten och de springer! De ska hitta ut på kortast möjliga tid. Idioter. Min dotter kommer på att vi kan gå samma väg tillbaka för att hitta ut igen. Smart. Den planen fungerar och snart är vi ute igen.
Det är en regnig dag. Det märks på antalet besökare. Hade det varit sol hade det varit smockat med folk.
Klockan 13.30 kliver vi på den dubbeldäckare som ska ta oss genom safariparken. Busschauffören pratar oavbrutet och berättar både om parkens historia och om de djur som finns där. Plötsligt hör jag honom säga att turen ska ta två timmar. Minst. Hörde jag rätt? Jodå, bussturen tar två timmar men man glömmer snart bort tiden för det finns mycket att se. Det är inte helt lätt att fota från bussen. Jag håller på att bli tokig på min lilla kamera. Den är alldeles för långsam för denna aktivitet. Till slut hittar jag rätt genom att använda en 50-glugg på systemkameran. Aporna är lite av en besvikelse. Jag hade hoppats på att de skulle klättra upp på bussen. Busschauffören kan berätta att aporna gillar att dricka spolarvätska från bilarna som passerar genom parken. Spolarvätska innehåller alkohol och aporna blir lätt berusade när de dricker spolarvätskan. Det är dock inte någon fara enligt den veterinär som jobbar i parken. Aporna gillar också att plocka bort delar från bilarna och det är framför allt röda och blå bilar som är populära. De gillar dessutom när bilarna kör fort. Långsamma bilar är tråkiga. Någon puckad besökare har slängt ut en tom ölburk från sin bil. Denna burk håller som bäst på att slitas sönder av en av aporna. Busschauffören rapporterar detta till parkskötarna. Den som en gång har skurit sig på metall som rivits itu vet att det såret blöder ymnigt. Vi passerar tigrar och lejon. Säkerheten är hög. De har dubbla grindar och den första grinden måste vara stängd innan nästa öppnas. En gepard kommer riktigt nära bussen och jag och dottern sitter precis rätt.
De två timmarna är snart slut och vi återvänder till nöjesparken. Det har hunnit bli eftermiddag och nu ska jag fota Longleat Manor! Det är en magnifik byggnad. Det står en jättelik staty av ett lejon utanför. Vi går in genom stora ingången. Nästan direkt ser jag fotoförbjudet skylten. WTF! Det är fotoförbud i hela kåken! Jag får svårt att andas. Herregud. Fotoförbud. Herregud. Jag frågar personalen varför det är fotoförbud. Det visar sig att det stulits föremål från huset. Orsaken till detta är alla de bilder av interiören som lagts upp på webben av besökare till herrgården. Longleat Manor består av 125 rum och 99 skorstenar. Jag förmodar att det måste vara svårt att hålla en erforderlig säkerhetsstyrka som kan hålla koll på alla dessa rum. Nåja. Vad är en bal på slottet? GANSKA JÄVLA MYCKET. Fotoförbud. Herregud.
